Bechy Angelin

När jag läser att en av mina bästa vänner inte mår bra blir jag ledsen, jag vill kunna hjälpa henne mer än jag kan. Jag vill kunna finnas där för henne och ge henne den stärkande kramen som hon kan behöva ibland, jag vill finnas där för henne, hos henne och med henne. Jag vill avlasta henne lite om jag bara kan, men de är inte alltid så lätt. Visst hade jag kunnat sätta mig på ett tåg och åka till henne, vara med henne några dagar men sen då. När saknaden blir förstor igen? Vid flera tillfälle har jag kollat på tåg upp och vid flera tillfälle har jag inte kunnat. Det mer runt omkring mig som kommer i första hand än mitt eget behov, mitt eget egoistiska behov av att vara med henne och få ta del av henne vardag. Jag har familj, en underbar dotter och en ny knodd på väg så i nuläget kan jag inte, de är alltid och då menar jag alltid något som hindrar mig från att ta de steget, det är inte de att jag inte vill för det vill jag, men de kommer en massa men helatiden, eller borde göra det istället. Jag kan känna mig genom rutten att jag inte tagit tag i det och åkt upp, men av någon konstig anledning sitter jag heldre här hemma och mår piss av att inte kunna vara delaktig som jag velat än att ta tag i det. Jag är ur dålig på att ringa eller höra av mig utanför facebook, nu vet jag om att hon läser min blogg då de kommer kommentarer då och då från henne. Jag vill kunna hjälpa dig, jag vill få dig att må bättre och jag vill kunna stötta dig, men jag vet inte hur, har inte ens kvar ditt nr för fick nollställa min mobil. Vi pratar på fejjan men jag känner mig mega dum ska du veta. Jag kan sitta och planera i mitt huvud, kolla på tåg eller vad de skulle kosta mm men kommer aldrig till de att verkligen ta ta i det.

Mitt liv har rullat på här hemma och dit där uppe, men jag kommer alltid alltid att finnas där för dig om du vill, jag kommer alltid svara när du ringer eller svara på dina sms så fort jag kan. Du är en mycket speciell person och jag älskar dig för det, du är du och sluta aldrig vara DU!!!