Bechy Angelin

Jag får ofta höra att jag är den som alltid klarat mig själv. Jag gick ut med hyffsade betyg (Fick sammanställda betyg då jag hoppade av ett ämne så fick inte ihop alla poängen man skulle) men alla vård ämnena och grundeämnena hade jag G & VG i så de är helt ok. Jag hoppade av Matte B och de är inget viktigt egentligen inom vården precis. Tog studenten i Juni och började jobba i köket på Pilegården, i November fick jag ett vikariat på Mangnoliagården och sedan fast tjänst där. Jag flyttade när jag blev 18 och efter ett tag flyttade jag och sambon i hop i en 2:a på Åkershus, bodde där några år och när dottern var 9-10 månader flyttade vi till en 3:a på botten plan och där bor vi fortfarande. 

Jag har kunnat försörja mig själv och mina barn alltid och inte krävt något direkt från någon annan, vill jag ha något till barnen köper jag de själv och jag ser till så att allt är betalt och lever där efter. Inte haft några direkta problem med min ekonomi. Idag har jag fast jobb, pojkvän sedan 12 år tillbax och 2 underbara barn med honom. Jag mår hyffsat bra, har ett bra liv och mina problem är inte större än någon annans men allt detta, de har jag gjort själv och jobbat för själv. Saken är den att fast jag har lyckats, fast jag kan ge min barn de jag vill så är inte jag eller de mindre viktiga. Jag behöver inte be om hjälp och eftersom jag inte gör det känns det som om vi glöms bort. Mina barn är friska och mår bra men de behöver inte mindre kärlek för det. Min kärlek till dem är oändlig och jag vill kunna ge dem allt men jag blir ledsen av att känna att vi glöms bort, jag och mina barn, för jag har alltid klarat mig själv. Mina föräldrar bor 10 min från oss men om inte jag går dit med ungarna så träffas vi i stortsätt aldrig. Detta ligger och gror i mitt hjärta och om jag tar upp det får jag till svar att så är de inte, mina barn är älskade och denna känslan förvinner för att åter komma igen. Jag älskar mina föräldrar högt och kommer alltid att göra, men ibland eller ofta känns det som vi glöms bort för att vi klarar oss själv. Jag vet att jag är känslig, men de har jag alltid varit och kommer nog alltid vara och att få skriva detta här hjälper mig lite.Jag skriver alltid när jag är ledsen och nere. Detta är inget påhopp direkt utan en bekännelse hur jag mår och känner när de gäller mina barn så hoppas att de inte blir några sura miner av detta.

<3