Bechy Angelin

Skickade sms med min mormor igår. Jag önskar jag kunde hjälpa henne på något sätt men det kan jag inte, de kan ingen. Jag älskar hennes så otroligt mycket och har jätte svårt att se hur livet ska rulla på när hon inte kommer vara med oss längre, det är mormor. Även om vi inte träffas så ofta hon och jag så ses vi alltid på kalas, till jul. Hon ringder när man fyller år och barnen fyller år. Hon skickar kort till barnen när de är något. Hon har alltid funnit där och Loppan har fått möjligheten att få vara med henne, men jag önskade så många många fler år med henne. Ingen säger att detta händer nu, vi vet inte än hur de ser ut och hur allt kommer gå till men de vi vet är att de kommer hända, när var och hur är stora ?. Jag förstår inte hur de ska gå till att fortsätta, hur mormor måste må. Det är henne de handlar om, det är hon som är sjuk och sitter där hemma med alla tankar & känslor. Jag har läst många bloggar om cancer sjuka som det inte finns någon hjälp för men att vara en av anhöriga till en sådan situation fanns inte i mina mardrömmar ens. 

När jag fick smsen av mormor gick inte tårarna att hålla tillbax längre och jag lät dem komma. Hennes sista sms påminnde mig om att vi inte har förevigt, inte ens till barnen är vuxna, det var inte planen. Hon fyller 75 i år, de är inte gammalt, inte idag. Det var inte såhär de skulle vara!!